Guernica

skulle det ha varit den stora dagen då det var dags för mig att lämna in min seminarieuppsats. I natt när jag inte kunde sova började jag i mitt lilla huvud formulera en e-post till hela seminariekollegiet där jag ber om ursäkt för att inte har någonting att kontribuera till nästa veckans seminarium med.

När det gäller avhandlingsarbetet är mitt huvud fortfarande lika tomt som förut. Jag har dock sänkt ribban och börjat reflektera över sådana ämnen som en fallstudie över tvåspråkighet, eller en människas idiolekt, kunskaper i svenska hos en viss typ av människa.

Innan jag ägnar mig helt åt min avhandling skulle det kanske vara vettigt att ha, om inte avslutat åtminstone vara på den säkra sidan av den finska uppsatsen. Vilken jag också är besynnerligt rädd för. På ett sätt är det som om jag själv skapar problem långt innan de ens uppstår. Så blir det en ond cirkel - jag vågar inte ta itu med arbetet för jag har blivit så skräckslagen och är säker på att jag inte kommer att lyckas med jobbet.

Och ändå blir det alltid någonting, på något sätt lyckas jag slutföra alla de viktiga uppgifter jag är absolut tvungen att prestera. Kanske inte alltid med så lysande resultat, men i det skede är det viktigaste för mig att få dessa uppgifter verkligen slutförda.

Just nu kommer detta dock inte hända med seminarieuppsatsen. Men den dagen kommer nog.